 |
| utegranen har fått belysning |
Fjärde söndagen i advent, andra läsningen-texten:
Hebr. 6:13-19
Då Gud gav Abraham löftet svor han vid sig själv – någon högre kunde han ju inte svära vid – och sade: Ja, jag skall välsigna dig och göra din ätt talrik. Abraham fick också efter tålig väntan vad Gud hade lovat. Människor svär vid en som är högre än de; eden blir en säkerhet som tystar varje invändning.
Då nu Gud särskilt ville bevisa för dem som hans löfte gällde hur orubbligt hans beslut är, gick han i borgen för det med en ed. Hans avsikt var att genom två orubbliga utfästelser, i vilka han som Gud omöjligt kan ha ljugit, ge oss en stark uppmuntran, oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss. Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget.
Löftet till Abraham gavs (1 Mos 22:15-18) då han hade tänkt offra sin son Isak. Förhänget är väl det som fanns i templet, det som revs sönder då Jesus gick i döden.
Rubriken för dagen är Herrens födelse är nära. Det vill jag inte helt skriva under på. Han föddes då i Betlehem, det är det vi firar. Han behöver kanske också födas i våra hjärtan, det kan ske när som helst, behöver inte vara jul för det, men kan förstås kännas som en julgåva nog....
-------------
Har läst Gummiguttas nya hus av Carsten Ström, har funnits i vårt hus länge. Ville läsa den och se om den går att erbjuda åt barnen att läsa, många barnböcker, ramsor och sånger från förr är ju inte längre gångbara. (Hur många läser Rödluvan och vargen för barnen nuförtiden?) Men i mitt tycke fanns inget fel i den här sagan, men kanske andras ögon ser annorlunda....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar