varum

Jag städade lite i vävkammaren. Tappade en knappnål, hörde att den föll på golvet. 

Varför är det så nuförtiden att alla små saker man tappar, faller genom golvet och går inte att hitta?

Hittade den nog småningom, men tappade den igen och nu är den borta. 

Jag kom att tänka på uttrycket "nål i en höstack".  Men så var det ju inte, för jag hade just innan sopat golvet någorlunda.

Men kom att minnas den tiden, när jag var liten, då man skulle trampa höet i ladan. Då skulle det inte ha varit kul att ha tappat en nål där innan.....!

Bilden är en lampskärm som blev till häromdagen. Vi behövde en ny och jag visste att det fanns en skärm utan tyg på som jag lagt undan någonstans. Letade där jag trodde den skulle finnas, men nej. Sökte på andra möjliga ställen, nej den fanns ingenstans. Skulle just fundera med gubben om han hade någon aning var den kunde vara, då jag igen tittade till där jag först sökte, men där fanns den ju, alldeles framför ögonen - varför såg jag den inte förra gången?

I alla fall hade jag ett litet garnnystan, som inte var något man kunde använda till annat, har nog stickat av det tidigare, men det blev inte riktigt lyckat. Det hade jag tänkt till lampskärmen och det hittade jag nog. 

Började linda, men halvvägs kom jag på att jag börjat nerifrån, då det absolut borde börjas uppifrån  för att det ska bli någorlunda bra. Borde jag komma ihåg om det blir fler......

Halvvägs märkte jag också att nystanet var inte så stort som jag trodde. "Någon" hade nystat det röda/gula garnet ovanpå ett annat nystan med brunt garn.... Så jag fick tänka om och hittade ett annat garn att fortsätta med. Sen efter en stund råkade jag titta från ett annat håll och hittade ett likadant nystan som det första under soffan. Den där någon....? 😀 Därav randningen, men bra så, det röda/gula-garnet skulle i alla fall inte ha räckt hela vägen.

Prövade på olika lamphållare, men kom på att det nog behöver vara lampor som inte blir så heta innanför den lampskärmen. Men såna finns ju idag!

Lär inte finnas någon som har en likadan lampskärm!

läst

Jag är hemma på semester och ser mera av skavankerna i hemmet. 

Handtagen på hurtsen har länge varit sönder, och har inte alls stört mig, men nu kom jag mig för att göra något. För vad det är värt, men lite kul att använda det som finns i huset. Medaljongen är från en scarf som den föll från plötsligt - en länk brast. De gula pärlorna hittade jag i en burk med - ja, pärlor och sånt, egentligen sökte jag andra pärlor, men de hittade jag inte?

Och så har jag läst en bok. Passade på då det kom en sömnlös natt - igen. Sen kunde jag sova en stund igen. Biblioteksboken Döden och andra lyckliga slut av Melanie Cantor. Bakpå talades den om som en feelgood-bok. Och visst var den det. Men lite skruvad var den nog. 

En sak den vill säga var väl att alltid vara sann och säga vad man tycker och hur man tänker, så länge man lever. Och det kan komma oväntade vändningar....

Fick mig att tänka på denna:

Herre, Du vet bättre än jag själv att jag håller på att åldras, och att jag en dag ska vara gammal. Avhåll mig från den fatala tron, att jag måste yttra mig i alla ämnen och vid alla tillfällen. Befria mig från begäret att jag skall ordna upp alla människors angelägenheter. Gör mig tankfull men inte dyster, hjälpsam men inte beskäftig. Hjälp mig att inte repetera ändlösa detaljer, ge mig vingar som för mig till saken! Försegla mina läppar angående mina krämpor och besvär. De tilltar och det känns alltmer frestande att älta bekymren. Jag vågar inte be om ett förbättrat minne men jag ber om växande ödmjukhet och mindre tvärsäkerhet när mitt minne inte stämmer med andras. Lär mig den strålande läxan att jag tar fel ibland. Låt mig få bli någorlunda angenäm, jag vill inte vara något helgon, somliga helgon är så svåra att leva med. Men en sur åldring är något av kronan på djävulens verk. Ge mig förmågan att se det goda i oförutsedda sammanhang och att se talanger hos människor där man inte väntade sådant. Och käre Herre, gör mig vänlig, så att jag säger dem vad jag ser. Amen. (bön av en engelsk 1600-talsnunna i Wells Cathedral)

 Som jag hittade i ett gammalt inlägg. 

den som lever får se

 Så länge jag minns....

Det här är - ja, vad var det den hette? I alla fall var det ett av mina barn, som fick den, men vems var det?

Min mamma har sytt den, hon har varit borta i över 30 år.

Jag hittade den för länge sen - vi talar om 10-tals år sedan - i grannens hägg, där barnen brukade klättra, en vårdag. Jag antar den hade bott där över vintern.

Då tvättade jag den och lade den i förvar med tanken att den kan jag reparera senare. Det är bara det vita tyget som gått sönder.

Nu hittade jag den igen, jag har bra skrubbar som sväljer mycket. Lika svårt hade jag att kasta den ännu...

Så det blev ny tvätt och nu hänger den på tork, få se om det blir mera.....


Morgondagens evangelietext (det är Kristi himmelsfärd vi firar):

Joh. 17:24-26

Jesus bad och sade:
”Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är, för att de skall få se min härlighet, den som du har gett mig, eftersom du har älskat mig redan före världens skapelse. Rättfärdige fader, världen känner dig inte, men jag känner dig, och de har förstått att du har sänt mig. Jag har gjort ditt namn känt för dem och skall göra det känt, för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem.”

Få se ....

i

vilken ska man ta till kaffekokningen?

Jag har snart läst en bok (tre andakter kvar): Jag hör hans röst Andakter av Carl Olof Rosenius.

Texten för Annandag Pingst (jag vet vi är ju inte där än, men vi har ju varit där någongång):

När Hjälparen kommer, skall han överbevisa världen i fråga om synd...ty de tror inte på mig. Joh. 16:8, 9.

Anden skall överbevisa världen om synd, säger Jesus. Han skall överbevisa - det vill säga få världen att erkänna något. Han skall överbevisa världen - det vill säga alla människor utan undantag. Han skall överbevisa om synd - och då tillägger Jesus: "Ty de tror inte på mig."

Jesus samlar alltså upp all världens synd i detta enda: De tror inte på mig. Med det vill han göra klart för oss, att den enda synd som kan fördöma oss är den att vi inte tror på Jesus. All synd mot de tio buden är sonad och borttagen. De kan inte fördöma någon, om man inte fördömer sig själv genom otron.

Ser vi inte detta också i Jesu sätt att handla med syndare? Alla slags människor kom till honom, publikare och syndare, själva dräggen av allt ogudaktigt folk i landet. Men var deras synder något hinder för att de skulle benådas? Var fanns då lagen med sina bud och domar? Var fanns deras långa, svarta skuldregister? De hade i alla sina dagar syndat mot Guds bud, och ändå ser jag, att han "icke tillräknade dem deras synder". Där var bara nåd och tröst och vänlighet, precis som om de aldrig gjort en enda synd. 

Fariseerna förbittrades över detta och sade: "Han är publikaners och syndares vän. " Och vad säger han själv om det? Han förnekar det inte alls utan bekräftar det i stället och säger, att dessa syndare var hans förlorade får och pengar och söner. Han var den gode fadern, som springer med utsträckta armar mot den förlorade sonen.

O, käre Frälsare! Vet du inte om hans många och fula synder?

Nej, han har inga synder - alls inga synder! "Mitt blod blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse" (Matt 26:28). "Överträdelserna och synderna får en ände, och missgärningen blir försonad" (Dan. 9:24). "Det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv, han tillräknar icke människorna deras synder" (2 Kor 5:19). Det finns endast en synd som fördömer världen: "De tror inte på mig."

Detta har jag skrivit hit, så jag ska minnas det och hoppas jag återkommer till det igen (kursiv och tjock text som i boken). Det är ganska så viktiga funderingar ....

Bilden är en burk kaffe och en burk innehållande kvinnliga sanitetsartiklar, de behövde en burk då de föll ur skåpet då man öppnade detsamma i WC. Kunde ju inte låta burkarna se likadana ut så att de skulle förväxlas.... Det är ju innehållet som är viktigt.