Jag började av någon anledning bläddra i gamla foton före jul. Bilden är från barndomshemmet för länge sen. Husen finns inte mer, ja, möjligen ladan i skogsbrynet? Undrar om vägen ens är helt på samma plats?
Andra läsningen-texten för tredjedag jul:
1 Joh. 2:28-3:3
Ja, mina barn, förbli i honom, så att vi kan stå frimodiga när han uppenbarar sig och inte behöver vända oss bort i skam vid hans ankomst. Om ni vet att han är rättfärdig, inser ni också att var och en som lever rättfärdigt är född av honom.
Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi. Världen känner oss inte, därför att den aldrig har lärt känna honom. Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Vi vet dock att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är. Var och en som har detta hopp till honom renar sig själv liksom han är ren.
Det är alltså inte att vi ska göra om oss (tatuera, skönhetsoperera, mejka oss) så att vi duger för det gör vi, utan vi ska hålla oss rena, i tankar, ord och gärningar....
Gamla fastern som bodde i huset på bilden, på andra sidan vägen, gick vi till nästan dagligen med mjölkkanna och ofta var hon svart på händerna och ibland också i ansiktet. Henne tänker jag ofta på då jag stoppar ved i vedspisen som vi eldar i vintertid. Det går inte att fylla på veden i spisen utan att bli sotig om händerna. Och om man inte genast tvättar bort sotet så har man det säkert i ansiktet om en stund. Fastern eldade om jag minns rätt i en öppen spis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar