förlorad och återfunnen

Söndagens andra läsningen-text: 

1 Petr. 5:5-11

Klä er i ödmjukhet mot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka visar han nåd. Böj er alltså ödmjukt under Guds starka hand, så att han upphöjer er när tiden är inne, och kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er.

Var nyktra och vaksamma. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka. Håll stånd mot honom, orubbliga i tron. Kom ihåg att ni får utstå detsamma som alla era bröder här i världen. Men om ni nu får lida en kort tid skall Gud, som skänker all nåd och har kallat er till sin eviga härlighet genom Kristus, upprätta er, stödja er och ge er fasthet. Hans är makten i evighet, amen.

Strandirisen hade jag glömt, men den visade en blomma i år så då kom jag ihåg. Har också en strandiris på ett annat ställe, men det är så lång vegetation att gå igenom -och bra så - så där har jag inte kollat.

---------

En bok till av Ali McNamara: Kates besynnerliga pysselbutik har lästs, lika lättläst som de andra av samma författare. Alla tre böcker om den märkliga staden St Felix. 

Här (klick) ett inlägg som ev. passar in på dagens text. 

Kom mig också att lyssna till en del av SLEF:s årsfest 2025 via Youtube-kanalen. Faktiskt hoppingivande undervisning!

En till biblioteksbok hann jag med (=sömnlösa nätter): Karin Franzéns Om till sist en dag jag har glömt dig. Mer allvarlig bok än de tidigare, gav många tankar om livets gång och också om romer eller resande som de kallades i boken. 

Är det månne för att det finns så många olika sorters romer som det blir så fel om man som jag minns de som man fick vara rädda för/de som ville slåss/som gick med knivar? Alla är inte såna....

så

För många år sedan - 5 - 10 år kanske?, så planterade jag en strandiris bredvid en sten i ett dike på ängen en bit bort, försökte nog sköta den först, men....

Sen glömde jag bort den.

Nu plötsligt såg jag någonting blått där borta, så jag måste kolla vad det var.

Där blommade den. Man blir glad...

Morgondagens evangelietext: 

Luk. 15:11-32

Jesus sade: ”En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far.

Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.

Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset, hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in.

Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’”

(Oj, det blev en lång text!) Jag vet ju inte vad strandirisen har gjort åren här emellan, men jag blev glad då jag såg den blomma.