dagens text och dagens vbl

Om jag kunde få vara lite ironisk, skulle jag säga att söndagens Vasabladet lade ut dagens kyrkliga text ovanligt stort.

Dagens text var från Luk. 2:22-33, då Jesus som barn bars in i templet. Då fanns där en gammal man Symeon, som väntat på Herrens Messias, för han skulle få se honom innan han dog, hade han blivit lovad av Anden.

Så utbrister han:
”Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse
åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.”

"Kan jag få dö nu?" var den storslagna rubriken på Vasabladet av idag. Och ämnet var eutanasi.

Jag menar att ingen vet allt, förutom Gud som känner vad som är i människan, som behöver vetas för att kunna ta det beslutet att nu ska jag dö, nu har jag levt färdigt. Det gäller ju inte bara den som vill dö, det rör ju också anhöriga, som kanske också behöver tid på sig att ta in. Jag vet själv hur stor skillnad det är, mamma gick hastigt oväntat bort och pappa tog lite längre tid på sig, gav tid så jag fick vänja mig vid tanken att han ska dö.

Igår förde jag svärmor till graven och hon hade länge önskat få dö. Hon var gammal och trött. Önska får man, be får man, men det är Gud som säger när.

Det står ingenting om hur länge Symeon sen levde efter det här?

Gårdagen är förbi,
morgondagen har du ej sett,
men idag hjälper Herren.

att minnas det goda

En dikt jag hittade uppnålad på en vägg. Den har betytt något för någon. (Bilden borde bli större/läsbar om man klickar på den.)

Stenar förknippas ofta med något negativt, de där stenarna man kastar på varandra, eller snavar på. Men egentligen kan ju en stensatt gång vara väldigt vacker.

Det beror ju på var stenarna är också, i åkern där man ska odla passar de inte, men i stengärdesgården är de riktigt fina. De usla stenarna blev något fint då man satte lite arbete - nåja, mycket arbete - på dem.

Tacksamhet för livet är ett gott resultat, som det kanske nog fordras mycket arbete först för att uppnå. Men är tror jag nog värt besväret.

en pryttel

I mitt huvud är det här en pryttel. Av någon orsak fastnade jag för den direkt, inte för att jag behöver någon sådan, men ...

Konstaterade att ingen har kommenterat på den här nya bloggen och tänkte jag måste väl kolla om det alls går att kommentera. Det gick det inte, alltså åtminstone jag fick inte till det, en massa konton jag inte alls förstår hur de ska fungera. Alltså jag kunde inte kommentera på min egen blogg.... Nu har jag ändrat några inställningar, så kanske nu då...

Bilden föreställer alltså hjulen som snurrar i min hjärna, då jag inte förstår vad jag ska göra. Och desssutom (Jag får väl också skriva med tre ess, då blogspot.fi får skriva fel i kommentarsfältet.) så tänker jag att under de översta kugghjulen (eller vad det nu är) finns säkert någonting som helt klart glöms bort nu då man inte ser dem längre. Bara det inte är något väldigt viktigt?

dagens vbl

Dagens citat i Vbl:

Man kanske skulle tillåta sig att vara precis så egoistisk att ingen sörjer en när man dör.

(Mikal Rode)

Min tanke: Det skulle ju vara väldigt omtänksamt!

är det någon där?

Kuck i! Är det någon där?
Jag finns nog här än, men känner mig ganska tom i huvudet.
Ekorren tömde nästan fågelbrädet innan han for vidare. Bilden hittade jag i min kamera.

nu var det dags

I boken Alla dagar nära av Max Lucado läser jag dagens text:

Nya kläder

Detta dödliga måste kläs i odödlighet (1 Kor. 15:53)

Bryr sig Jesus om vad vi har på oss?
Tydligen. Faktum är att Biben säger oss exakt vilken garderob Gud har tänkt sig för oss.

(Rom 13:14 och Gal 3:26-27)

Denna klädsel har ingenting med klänningar och jeans och kostymer att göra. Gud tänker på vår andliga klädnad. Han erbjuder oss en himmelsk mantel som bara himlen kan se och bara himlen kan ge. Lyssna till Jesajas ord: (Jes 61:10)

Och plötsligt händer det, fastän det var väntat, den utmätta tiden tar slut. Då är det bra att veta att klädnaden finns där, den som bara himlen kan se.

Glad och tacksam till Gud för den väckelse som för 60-70(?) år sedan väckte svärmor och fick henne in på rätt väg att söka den himmelska klädnaden.

färskvaror

Jag läste någonstans på nätet att det är kort livstid på bloggar och bloggportaler. Så om det nu blir någon fortsättning, så fortsätter jag här från www.bloggen.fi/eresa. Jag tycker tecknen tyder på att det börjar närma sig slutet med den portalen. Men de gamla inläggen får vara kvar på eresa-bloggen, de är nog kanske också färskvara.

Jag kom mig för att gå i tunnlarna på jobbet igår. Bra att ibland uppdatera sig på hur de går, så man inte helt slarvar bort sig. Det kommer tydligen nya tunnlar hela tiden, då de ju alltid håller på med något nybygge. Tunnlarna ingår ofta i mina (mar)drömmar och jag hittar inte tillbaka dit jag ska. Pga arbete är de plötsligt stängda och man måste gå omvägar och så kommer jag helt fel - alltså i drömmarna.

Jag skulle på pensionärskaffe och jag hade sökt i mina gömmor, har för mig att jag skrev upp då någon (jag minns inte vem det var) bloggat om en dikt som började med "Gud som haver barnen kär, se ock till en pensionär". Jag tyckte den skulle ha passat så bra åt pensionären, men jag hittade den inte. Den hade tydligen gått ut - ur mitt minne.

 Senaste bok jag läst är Mel Taris bok: Som en mäktig vind. Den handlar om väckelsen i Indonesien på 60-talet. Fantastiska berättelser, men som jag nog kan tro på, jag tycker jag känner igen Guds handlande där. Min undran efteråt blir: Hur ser det ut där nu? Vad har det blivit av väckelsens folk?

Jag tror knappast att den som en gång mött Gud i väckelsen kan glömma, men på något sätt ändrar nog någonting längsmed, då man går vidare med Gud. Man börjar gå i gamla fåror i stället för att gå med Gud, han som sade: Se, jag gör allting nytt. Hela tiden behöver jag nåden, korset, Jesu frälsningsverk...

test