O Jesus, det blodet som talar så milt,
giv att det på mig ej må bliva förspillt.
På dig jag förtröstar och beder:
Gud vare mig syndare nådig! (Psb 352)
Man kunde ju tro att det är för att det har regnat så mycket som vi har grävt ett dike på vår gård. Det är det inte.
Men i diket hittade jag, egentligen barnbarnet, en groda. Och det har jag inte sett på vår gård förr.
Först nu när jag skulle tänka på dagens text så kom jag på att det ju kunde vara den som jag släppte ur mig häromdagen, då jag inte orkade tänka innan jag pratade...
"Man borde tänka vad man säger, så man inte säger vad man tänker" eller hur det nu var....
Grodan blev i alla fall hjälpt upp ur diket, in i det fuktiga, långa gräset, där hon kanska klarar sig undan katten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar