Söndagens andra läsningen-text:
Jak. 3:2-12
Vi felar alla på många sätt. Den som inte felar i sitt tal, han är fullkomlig, och han kan tygla hela sin kropp. När vi lägger betsel i munnen på en häst för att han skall lyda oss styr vi också hela hans kropp. Och tänk på fartygen som är så stora och drivs av hårda vindar; ändå styr rorsmannen dem med det lilla rodret dit han vill. På samma sätt med tungan; den är en liten lem men kan skryta över hur mycket den förmår.
En liten eld kan sätta en hel skog i brand. Och tungan är en eld, själva den onda världen bland våra lemmar. Den fläckar hela vår kropp, den sätter livshjulet i brand och har själv sin eld från helvetet. Det finns ingen art bland fyrfotadjur, fåglar, kräldjur eller havsdjur som inte kan betvingas och har betvingats av människan. Men tungan kan ingen människa betvinga, oregerlig och ond som den är och full av dödligt gift.
Med den tackar och lovar vi vår Herre och fader, med den förbannar vi människorna, som är skapade till Guds avbilder. Från samma mun kommer lovsång och förbannelse. Så får det inte vara, mina bröder. Inte kan samma källsprång ge både sött och bittert vatten? Och, mina bröder, inte kan ett fikonträd bära oliver eller en vinstock fikon eller en saltkälla ge sötvatten.
På en utflykt till Skolparken i Jakobstad, såg jag den andra bilden (fotograferade fjärilen som ville illustrera texten) och tänkte. Om jag inte skulle få trampa på myror skulle jag inte kunna gå ut. Hela vår gård är full av myrbon, man ser bara det lilla hålet och lite sand runtomkring. Vi har inte försökt "betvinga" dem, för de är av den sorten som inte biter (svarta, inte röda), åtminstone inte så det känns.
Men nu när jag såg den första bilden, kom jag på att dit opp kanske inte myrorna söker sig. Annars i andra lägre blomkrukor brukar de ibland sätta bo och blommorna måste ge plats åt dem.
-----------------
En avskriven biblioteksbok har blivit läst: Blad ur höstens arkiv av Bo Carpelan, en roman. Igenkänningsbar beskrivning av mänskans höst.
En pärmlös bok hittades i en hylla: Kära Alexander av Anita Wikman (1980). Lite har nog åldringsvården ändrat från den tiden, men en bra beskrivning av arbetet som sköterska på ett hem för äldre var den nog.
Samhället har också ändrat, blev min tanke då jag därtill läste onsdagens krönika i Vbl. Jag har också ändrats, tänker jag.
Läste i Henry Nouwens bok Ge oss idag lördagens text med rubriken Övegångsställen;
"Döden är en övergång till nytt liv."
...
"När vi föds övergår vi från ett liv i en livmoder till ett liv i en familj. När vi börjar skolan övergår vi från ett liv i hemmet till ett liv i ett större sammanhang. När vi gifter oss övergår vi från ett liv med många bindningar till ett liv i överlåtelse till en enda människa. När vi pensioneras övergår vi från ett liv med en klart definierad arbetsuppgift till ett liv som kräver ny kreativitet och vishet.
Var och en av dessa övergångar är en död som leder till ett nytt liv."
Hmm?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar