lyx

fanns i bybutiken

Av förekommen anledning kom jag att börja fundera på lyx. Vad är lyx?

Minns att det var några som kallade mig för lyxhustru då jag var hemma med mina barn när de var små. Från en sida kan man säkert se det så. Det blev så helt enkelt för att jag inte skulle ha klarat av att lämna barnen på dagis/dagmamma och själv stressa i väg till ett jobb. Att lämna ett lesset barn för att arbetsgivaren ska få sitt och bli nöjd så han betalar min lön.

Visst blev det ibland lite knapert. Tygen var billigare då, så jag sydde ganska mycket av kläderna åt barnen av vad som fanns. Det blev ju inte märkeskläder, men gångbara så länge barnen var små och inte hade någon skillnad bara de hade det varmt. Det var enklare förr....

Att spara barnbidraget för barnen att själv använda var det inte tal om. Det gick åt sig för att få det att gå ihop.  Och de där utlandsresorna som är så populära nuförtiden, de behövde man inte ens tänka på - tackolov!

Men barnen är ju värdefulla, den där känslan då ett nytt liv har blivit till - som man inte vet vad det ska bli till sen - och sen plötsligt är de stora och sköter sig själv....

Prylar var ju hela stora butiken (på bilden) full av, sådana som man inte behöver.

Lyx är det då man inte har råd med det, men sedan man köpt prylen, så är det - bara en pryl...?

Lyx tycker jag nog det är, då man får gå till dukat bord/färdig mat, bara beställa vad man vill ha och inte behöver börja från rå potatis, morötter mm. (Fast bästa maten blir det ju nog hemma, då man vet vad som finns i den. - och rå potatis går inte att beställa på restaurang, vad jag vet - det tycker jag är gott, att äta som ett äpple.)

Rikast har jag nog känt mig de gånger då jag har gett pengar till något gott ändamål, utan att själv få något för det.