Jag kom att tänka på morgondagens evangelietext med denna bild i bakhuvudet:
Luk. 1:57-66 (samma text som i första årgången)
För Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: ”Nej, han skall heta Johannes.” De sade till henne: ”Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.” Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.
Jag kom att tänka på att Johannes nog inte var någon mainstream-svärmorsdröm när han hade växt upp, eller....? Men han hade en uppgift, som han skolades för på sitt sätt. Gräshoppor och honung och inte särskilt fina kläder heller. (Jag gick lite längre än texten, men han växte ju upp.)
Vi var ute och cyklade en dag med barnbarn och kom förbi en fårhage med det typiska - flera vita får och ett som var lite annorlunda, mörkare i ullen. På annat ställe i byn finns en fårskock med mest svarta/mörka får men ett vitt får. Känner det fåret sig då som det svarta fåret?
Men namnet verkar vara viktigt genom hela bibeln, där och då - nu?
Minns en som kallade alla pojkar för Kalle och flickorna hette visst Johanna. Där är jag snart själv, har svårt att minnas namn....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar