en tid

Konstaterade att det fanns en ny första läsningen-text för måndagen i kyrkokalendern: 

Job 14:1-6, 13-15

Människan, av kvinna född, lever en kort tid och mättas av oro. Hon växer som blomman och vissnar, en skugga som snart är borta.

Och en sådan skärskådar du och drar inför rätta! Som om en oren kunde bli ren!

Om nu människans dagar är fastställda och hennes tid är utmätt av dig, om du satt den gräns hon inte överskrider, vänd då blicken ifrån henne, låt henne vara, tills daglönarens dag är slut.

Om du ändå ville gömma mig i dödsriket, hålla mig dold tills din vrede lagt sig, glömma mig, men blott för en tid – kan en som har dött få liv igen? – då skulle jag hålla ut på min post tills min avlösning kom. Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara, du skulle längta efter den du skapat.

Om jag förstått det rätt talar Job, han som fick lida så väldigt, till Gud här. 

Kan en som har dött få liv igen? Idag är svaret där ja, med tanke på Jesu död och uppståndelse. 

Bilden är pelargonerna som kommit in för vintern och blommar så väldigt, söker sig till ljuset. Hoppas de klarar sig till nästa vår, de har hängt med ganska länge nu. Själv har jag sysslat med att plocka frön av ettåriga uteblommor för att ha att så nästa vår. En del blommar ännu, så mera frön tas senare. 

Ps. 90:10-14 passar väl här också: 

Vårt liv varar sjuttio år, eller åttio om krafterna räcker. När det är som bäst är det möda och bekymmer. Snart är det slut och vi flyger bort.

Vem känner din vredes kraft och din harm så att han fruktar dig?  Lär oss att våra dagar är räknade, så att vi får visa hjärtan.

Kom tillbaka, Herre! Hur länge dröjer du? Förbarma dig över dina tjänare! Mätta oss med din nåd när morgonen gryr, så att vi får jubla och glädjas i alla våra dagar. (Folkbibeln)