to be or not to be

blommade ända till igår, men i natt tog stormen den

Jag har återigen läst en bok: Gud hör dig /Ulla-Christina Sjöman och Kristina Fernström.

Fortfarande lika bra som förra gången jag läste den.

Och jag tror ju att Gud är densamme idag. Gud hör våra böner.

Såg på Vbl att biskopen varit och hälsat på i närheten. (Och måste ta av skorna, hoppas han hade hela sockor då, eller kanske han hade förvarnats.)

Minns att då jag gick i lågstadiet (eller var det i högstadiet, eller skriftskolan, minnet är inte vad det borde?) så var det biskop Karl-Erik Forssell som kom och hälsade på till skolan. Han såg ut som en biskop ska se ut, enligt mig. Faderligt lugn och trygg, men ändå med glimten i ögat.

Morgondagens text (Mark. 2:1–12):

Jesus kom tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln, bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.”
Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: ”Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?” Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ”Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden, säger jag dig” – och nu talade han till den lame – ”stig upp, ta din bädd och gå hem.” Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: ”Aldrig har vi sett något sådant!”

Jesus samlade mycket folk runt sig, som också hade åsikter om vad han kunde göra eller inte göra. Men han gick sin egen väg. Försökte nog förklara för dem varför, undrar om de förstod?

lyx

fanns i bybutiken

Av förekommen anledning kom jag att börja fundera på lyx. Vad är lyx?

Minns att det var några som kallade mig för lyxhustru då jag var hemma med mina barn när de var små. Från en sida kan man säkert se det så. Det blev så helt enkelt för att jag inte skulle ha klarat av att lämna barnen på dagis/dagmamma och själv stressa i väg till ett jobb. Att lämna ett lesset barn för att arbetsgivaren ska få sitt och bli nöjd så han betalar min lön.

Visst blev det ibland lite knapert. Tygen var billigare då, så jag sydde ganska mycket av kläderna åt barnen av vad som fanns. Det blev ju inte märkeskläder, men gångbara så länge barnen var små och inte hade någon skillnad bara de hade det varmt. Det var enklare förr....

Att spara barnbidraget för barnen att själv använda var det inte tal om. Det gick åt sig för att få det att gå ihop.  Och de där utlandsresorna som är så populära nuförtiden, de behövde man inte ens tänka på - tackolov!

Men barnen är ju värdefulla, den där känslan då ett nytt liv har blivit till - som man inte vet vad det ska bli till sen - och sen plötsligt är de stora och sköter sig själv....

Prylar var ju hela stora butiken (på bilden) full av, sådana som man inte behöver.

Lyx är det då man inte har råd med det, men sedan man köpt prylen, så är det - bara en pryl...?

Lyx tycker jag nog det är, då man får gå till dukat bord/färdig mat, bara beställa vad man vill ha och inte behöver börja från rå potatis, morötter mm. (Fast bästa maten blir det ju nog hemma, då man vet vad som finns i den. - och rå potatis går inte att beställa på restaurang, vad jag vet - det tycker jag är gott, att äta som ett äpple.)

Rikast har jag nog känt mig de gånger då jag har gett pengar till något gott ändamål, utan att själv få något för det.

tantvarning

tantförståndet räcker inte alltid till

Vi kom oss på en tur till Tuuri. Har nog blivit ett par gånger vi varit dit.

Halvvägs konstaterade jag att jag nog inte skulle hitta dit, vet inte ens om jag skulle hitta hem, utan karta. Men jag satt ju bredvid chauffören så jag behövde inte hitta heller.

Plötsligt då jag inte riktigt känner igen mig, tycker allt ser så främmande ut, kör vi förbi en av de där större matbutikerna som finns utanför varje stad nuförtiden och det klickar till i min hjärna: Här borde det finnas grisar. Och ja, där står de ju betonggrisarna, som jag blev så glad åt en gång då vi körde här tidigare. Nånstans i min hjärna fanns bilden....?

I Tuuributiken höll julen på att smyga sig in, julgranar fanns redan klädda, men ljusen var ännu inte tända.

Bland godiset hittade jag ett hjärta, alltså inte ett sådant där vackert hjärta som man formar med händerna nuförtiden (jo, det fanns nog också på bilder i butiken), men faktiskt ett chokladhjärta, som var format som ett riktigt hjärta med blodbanor hit och dit. Vem vill äta ett sådant? Det blev nog kvar i butiken.

Dagens text (Matt. 22:34-40):

När fariseerna fick höra hur Jesus hade gjort saddukeerna svarslösa samlades de, och för att sätta honom på prov frågade en av dem, en laglärd: ”Mästare, vilket är det största budet i lagen?” Han svarade honom: ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.”

Här fanns också hjärna och hjärta och dessutom själ... Att älska med hjärtat känns bekant, men att älska med sin själ, hmm?, och med hela sitt förstånd?

                                                             det här hittade jag på fb (om det funkar att klistra in), fordrar också lite tänkande

andas in - håll andan - andas ut

Jag har läst en bok - eller kan jag säga att jag har det?

Boken, Dean Koontz' Breathless, är alltså skriven på engelska och jag förstod nog inte varje ord jag läste. Många olika personporträtt igen och ett porträtt av en varelse som jag inte vet vad det var.

Morgondagens text (Luk. 14:1-6):

En sabbat var Jesus bjuden på måltid hos en farisé som var med i rådet, och man iakttog honom noga. Då stod det framför honom en man som led av vatten i kroppen. Jesus vände sig till de laglärda och fariseerna och sade: ”Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller inte?” Men de teg. Då rörde han vid mannen och gjorde honom frisk och lät honom sedan gå. Och han sade till dem: ”Om någon av er har en son eller en oxe som faller ner i en brunn, drar han då inte genast upp dem, även om det är sabbat?” Det kunde de inte svara på.

utsikt från ett rödljus

Lite märkliga verkar de nog vara fariseerna också: Varför kunde de inte svara? Skulle de inte ha dragit upp sin son om han fallit i brunnen? (Eller skulle de ha behövt göra det i smyg, så att de andra inte skulle se?)

I dagens Vbl fanns en artikel om flickan som kastade zero waste-burken. Den tyckte jag bra beskriver tiden vi lever i, allting dras till sin spets, som kan bli lite fel.

Det finns ofta tre vägar att välja, tänker jag: Rätt väg, fel väg och Jesu väg. Och Jesu väg är ännu mer rätt än rätt väg. Men Jesu väg hittar vi inte själva, för att hitta den behöver vi Jesu hjälp.

Tänkte lite på detsamma då jag i veckan såg på Himlaliv.
                                                                                           Genomskådad.

någon?

höst i rätt tid

Dagens text (Luk. 7:11-16):

Jesus begav sig till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne. När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: ”Gråt inte.” Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor. De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har uppstått bland oss”, och: ”Gud har besökt sitt folk.”

Det står inte något om hur gammal den unge mannen var. Jag tänker att det inte var ett barn i alla fall, då han benämns "unge man". Men ändå dött före sin mor, alltså en för tidig död.

Jesus gav honom liv igen.

Kom mig att läsa i en blogg om en medelålders man (klick - om man vill läsa lååång text), nåja, jag ögnade mig igenom texten.  Jag kände lite igen funderingarna och undringarna: hur blev det så här?

Finns det liv att fås än?

stopp

Det blev rött på hemväg från jobbet i veckan, alltså stopp, så jag tog en bild - återigen genom filter/vindrutan. Ännu då var det vackert i träden, snart är det på gatan...

Jag vaknade med en sång i morse:

Jeg har en venn, som har gitt sitt lev for att jeg skal få leve.
Det finnes intet alternativ, det nytter ikke å streve,
fordi jeg lever så milividt ifra Guds vilje med livet mittt
fikk jeg domen, slik löd den: Du skal dömmes till döden.

Sen mindes jag inte mera. Och det är kanske inte så trevligt att stanna där.

Men med lite hjälp fick jag minnas att den fanns i ett sånghäfte vi hade gjort då för ca 40 år sedan till en ungdomsgrupp vi var med i.

Följande verser fanns där också:

Denne dommen är absolutt
og jeg kan ikke anke.
Men når jeg insett att alt er slutt,
har Gud en frelsende tanke:
Til jorden sender han Jesus som
tar på seg både min skyld och dom,
og når han drepes uskyldig,
blir min dödsdom ugyldig.

Tenk jeg skal ikke dö fordi
Jesus döde i stedet!
All min dödsangst er nå forbi,
den er byttet med glede,
ja, Jesus, hjelp meg å klart forstå
att det livet jeg lever nå,
det är ditt liv alene,
det er deg jeg skal tjene.                                       eller som i denna youtube (klick)

Så nu minns bloggen orden åt mig?