Hastigt fastnade några böcker i min hand, så nu har jag att läsa.
I min ungdom tyckte jag mycket om dikter, samlade på dem, då jag hittade bra (i mitt tycke då) sådana i dagstidningar och veckotidningar. Så då jag såg Eva-Stina Byggmästars Nattmusik för dagsländor, fastnade den i min hand.
Nog bra dikter, men jag kan inte ta emot dem verkar det som.
(Nu vet jag inte hur mycket kan man kopiera/skriva av dikter och publicera i en blogg utan att bli skyldig?)
En annan bok som fastnade var Boris Salos Välsignade samtal. Nog en bra bok i sig. Men jag hade missförstått lite av rubriken. Jag trodde det var samtal, men det var en lärobok om hur man ska tänka vid själavårdssamtal. Nog bra funderingar, men inte vad jag trodde det skulle vara.
Enligt den:
Böcker kan vara som kottar, med flygmogna frön. Ett av dem fastnar på mig när jag läser. Och det gror. (Ylva Eggehorn)
Jag kom ihåg att mamma i tiden också lånade från biblioteket eller bibioteksbussen var det ju som kom och parkerade utanför vårt hus. Men jag minns inte alls vilka sorts böcker hon lånade - var det finska - fanns det finska i det biblioteket? - eller svenska och av vilken sort?
Bilden är arrangerad. Jag är inte egentligen vän av tygblommor, men den buketten har funnits länge med. Kaffekoppen är det som jag ville fotografera. Den, plus de andra likadana med fat, är ett bönesvar en gång i tiden, över 30 år sedan. Då barnen var små och av någon anledning hade alla våra kaffekoppar gått i kras, så kom de till oss, knappt så jag hann be om det, men jag tackade Gud för dem. Det fanns inte mycket extra pengar att ta av då på den tiden, jag på mammaledighet och amorteringar på bostadslånet mm. De kom i rätt tid. Numera fungerar de som skopor i diverse burkar, Kaffe dricker jag numera mest ur mugg.
Och nu då jag redan publicerat kollade jag in: Det finns en gammaltestamentlig text för idag också:
Jes. 5:1–7
Jag vill sjunga en sång om min älskade vän,
en sång om min vän och hans vingård.
Högt uppe på en bördig sluttning
hade min vän en vingård.
Han luckrade upp den och plockade sten
och planterade ädelt vin.
Han byggde ett vakttorn,
han högg ut ett presskar.
Han väntade sig söta druvor,
men vingården gav honom sura.
Döm nu, Jerusalems män och Judas folk,
döm mellan mig och min vingård!
Vad mer kunde göras för min vingård,
som jag inte redan har gjort?
Jag väntade söta druvor –
varför gav den mig sura?
Nu skall jag låta er veta
vad jag tänker göra med min vingård.
Jag skall ta bort stängslet,
så att den blir skövlad,
jag skall riva muren,
så att den blir nertrampad.
Jag skall låta den förfalla:
där skall inte beskäras, inte hackas,
tistel och törne skall ta överhand.
Och molnen skall jag förbjuda
att fälla sitt regn över den.
Herren Sebaots vingård är Israel,
Judas folk hans älskade plantering.
Han väntade oväld men fann våld,
väntade rätt men fann orättvisa.
(Oväld - ett förståeligt ord idag?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar