varthän?

..och bilderna vill inte alls som jag vill...

Husbilen tog oss igen på en resa, denna gång till Norrskata över en weekend/ett veckoslut på ett vuxenläger. Vädret var fantastiskt. Men det är lång väg dit från Österbotten. Vi anlände fredag kväll halv elva-tiden, efter att ha haft väldig tur med färjorna och den sista färjan hade någon beställt, så vi fick bara hänga på och behövde inte vänta på morgonturen. 

Varje by har sitt berg ...?

På söndagen var det dags att ställa sig på hemväg. Det var många andra som också hade samma tanke. Så där stod vi i kön, men när man kom närmare färjan, blev ju vyerna finare.  Att vara tvungen att sitta och vänta har på ett sätt en terapeutisk verkan också. Man kan inget annat.  Man är tvungen att sitta  - och vänta in sin själ...?

Här (yle.fi) finns mera bilder, också gamla bilder av vår resväg. Skulle ha varit en färja till att vänta på om inte bron på Nagu fanns.

Sista bilden är från nattkvarteret i Sideby fiskehamn. Det sägs att jag nog besökt stället tidigare också, men det har jag inget minne av. Vackrare i morgonens timmar än i mörkret på kvällen då vi kom dit.

*

Gårdagens, Mikaelidagens texter är allvarliga. Den gammaltestamentliga texten (1 Mos. 28:10-17) talar om ett Gudsmöte. Det har det säkert varit många just på Norrskata, det verkar vara ett ställe där Gud talar. Men jag tror ju nog att om man stannar upp och lyssnar in, så talar han nog också annanstans. Han är med oss alla dagar intill tidens slut.