Hos oss brukar vi säga när det hörs något: Det är nog katten. Gamla hus låter ju om sig ibland, det knäpper här och det knäpper där.
Rummet bredvid vardagsrummet har blivit lite av ett "skräprum", på sängen kastas in leksakerna efter att barnbarnen varit på besök. Madrassen de leker med, Mia-dockan, filten, i detta fall även hantlarna, som de lekt med. (Mera sällan jag leker med dem.) Nu hade - faktiskt!, katten krupit in under madrassen och krupit fram med huvudet och då rullade ena hanteln mot väggen - duns!
Allt har sin förklaring.
Det börjar bli lite för mycket saker på sängen...
Dagens text (Matt 5:43-48) talar om att älska sina fiender. Sina bröder eller systrar är det naturligt att man hälsar vänligt på/älskar.
Man kan ju fundera på vilka som är ens fiender... Ibland kanske det är jag själv?
Idag morse kom ordet schlaraffenland opp i frukostdiskussionen (av någon orsak?) och måste googla för att se vad det egentligen är för något. Schlaraffenland är enligt Wikipedia ett fantasiland, där man utan ansträngning får alla önskningar tillgodosedda och lättjan är en dygd istället för en synd. Beskrivningen om mjölkfloder och honung och vin i stället för vatten, hus av kakor, stekta sparvar som flyger i munnen, låter lite äckligt. Det blir bara lite för mycket.
Sen förde jag upp en kruka på vinden och såg att jag tydligen vattnat alldeles för mycket en blomma, ja, egentligen två. Det hade runnit över utan att jag märkt det. Blommorna har sett lite lessna ut och jag har inte kollat utan bara trott att de var torra och gett mera vatten. Vatten är bra men också det med måtta, ingen syndaflod....
Kärlek är inte alltid bara att ge och ge och ge, det kan vara att ta bort, minska av också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar