Nu minns jag inte hur frågan ställdes. För jag hade ju frågan ur visan i mitt huvud, så jag hörde den: Får man ta hunden med sig in i himlen? enligt Hasse Anderssons Änglahund.
Och nej, det tror jag inte på. För allt vad jag lärt mig så kommer vi nakna hit till jorden och nakna ska vi gå härifrån. Enligt begravningsritualen. Det enda vi själv kan göra är att få Jesus som vän vid vår sida. Den dagen är det han och endast han som är vår tröst. (En annan sak är då om Jesus kan "klä ut sig" till hund för att hjälpa någon som behöver tröst?) *)
Frågan om man får ta hunden med sig in i himlen, gick i kors med en annan (äldre) sång i mitt huvud:
Cornelius Vreeswijks En fattig trubadur.
Rikedomen smälter då bort (åsnebrygga till bilden) som snön i skogen då solens strålar börjar värma (vilket de inte gör än?)
(Psalmboksteologi kallas det för när vi gör teologi på psalmtexter, som ju inte alltid är så rätta heller. Än mindre då schlager- och vistexter.)
I mina funderingar kom jag mig också via bibeln och hittade Predikarens ord (Pred. 5:17-19):
Detta är vad jag insett: Det är gott och skönt att människan äter och dricker och ser det goda i sin möda när hon strävar under solen de levnadsdagar som Gud ger henne, för det är hennes del. Om Gud ger en människa rikedom och skatter och dessutom förmåga att njuta av det och ta ut sin del och finna glädje i sin möda, då är det en Guds gåva. För han tänker knappt på sina levnadsdagar, eftersom Gud håller honom upptagen med glädje i hjärtat.
*) Egentligen är det mer bibliskt att säga att Jesus kan använda en hund för att t.ex. trösta, liksom han använde Bileams åsna då Bilean inte ville göra som Gud ville.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar