Påsklördagens första läsningen-text:
 |
| det var då, så ser det inte ut mera, fotografiet är gammalt |
Job 19:25-27
Men jag vet att min återlösare lever, att han till sist ska träda fram över stoftet. När sedan min sargade hud är borta, ska jag i mitt kött skåda Gud. Jag själv ska få skåda honom, jag ska se honom med egna ögon, inte med någon annans. Därefter längtar jag i mitt innersta. (enl. Folkbibeln)
Jag håller annars i min bibelläsning också till i Jobs bok. Han fråntogs allt, ja förutom livet. Han började känna sig främmande för alla och sin egen sårade kropp och började längta hem.
Jag kom mig till nattvardsgång och kyrkan - det var länge sen nu. Det kändes nog lite som att komma hem igen efter en lång frånvaro.
Är det sedan människorna där eller platsen som betyder något? Eller Gud, som Job talade om och längtade efter att se med egna ögon?
Är man länge borta så blir man kanske främmande, växer från varandra. Det är viktigt med kontakt ofta för att känna sig hemma med varandra. Vardagsprat är viktigt. (Också i koronatider.)
Men jag antar i ett visst skede i livet ska ungdomen bilda eget hem och då måste de också komma lite ifrån sitt barndomshem och barndomsvanor och fundera på hur de själv vill ha det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar