lek eller allvar

Stonehenge i miniatyr?

Jag har läst boken Walden av Henry David Thoreau. Och vad ska jag säga om den? Den hade nog många intressanta funderingar, men jag kunde inte läsa hela på en gång, måste ta en paus emellan. Jag gillade tanken på eremitliv i skogarna och att leva enkelt på det som kunde odlas, men eremitliv var det ju egentligen inte, han var inte långt från bebyggelsen, järnvägen gick en bit ifrån hans stuga. Folk kom och gick vid hans stuga. Om jag minns rätt vad jag läst berättade han om att hans mamma (?!) försåg honom ibland med mat och andra också.

Nåja, i alla fall lärde jag mig då jag googlade att detta tydligen var en essä! Jag har alltid trott att essäer är korta historier, men tydligen kan de också vara långa.

En annan berättelse om att uppleva andra världar hittade jag här. Maja och Kerstin, Pakistan-turretur. (klick)  Det är ingen turistresa i vanlig bemärkelse. En resa lite tvärtom mot Thoreaus, in bland främmande folk och mänskor man inte förstår, eller förstår sig på. Men också där finns glädjen över det man har, där man bor.

Dagens texter (1 Sam. 16:1-13, Rom. 9:11-23, Luk. 17:7-10) handlar om hur Gud ser på mänskor. Han valde inte så som mänskor skulle ha valt, då han valde David till kung. Men han utrustade honom med Herrens ande.

Han utvalde Jakob i stället för Esau som ju var den förstfödde.

(I den texten finns en vers: Kanske har Gud, för att visa sin vrede och göra sin makt känd, länge sparat de kärl som han har gjort för att förstöra i sin vrede? Bibel 2000. Sånt finns inte i min Bibel, som är Folkbibeln, så vad vill det säga? Är det så det ska stå?)

Och den sista texten: " ...skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.” Det är inte en sån text som skulle få många gillande på Facebook idag, tänker jag...

missförstånd

var för sig riktigt goda, men tillsammans blir det lite konstigt...?

En gest - inte gäst - av välkomnande, som nog värmer lite, då man kommer till det rum man ska sova i nästa natt (alltså bilden).

Läste på Vasabladet om vargarna i Jeppo, Nykarleby. (Man måste ha prenumeration för att kunna läsa i länken.) De får inte skrämmas. (Lite orättvist då jag nog tänker att vargarna skrämmer folket och särskilt barnfamiljerna i området. Varför får inte vi mänskor skrämmas då vargarna får?) I tidningen läste jag: "Man borde ha kunnat ange vilken varg eller vilka individer i flocken det rör sig om." (alltså i ansökan om att skrämmas).

Om jag förstår det rätt, borde man då sätta namn på vargarna (eller fråga dem vilket namn de har - om de har namn?), för hur skulle man annars kunna särskilja dem och också vilken rang i flocken de har (är det inte diskriminering, vilken rang får man skrämma?). Och dessutom då alltså fråga först vem de är då de kommer runt hemknutarna, så man inte skrämmer fel varg. Och hur kan man skrämma en varg men inte den andra, som står en bit ifrån?

Fick mig att minnas den gången i skolan, mellanskolan, då jag skulle hjälpa till vid en skoltävling i löpning. Jag kände inte igen någon av småttingarna som sprang, men jag kunde ju fråga vem de är sen, fick jag till svar. Alltså sprang jag och frågade vad han hette, han som kom - var det nu sist eller nästsist? Han trodde att jag frågade vem som vann, alltså fick jag fel svar - som jag ju gav vidare åt läraren. Han tittade konstigt på mig....

Inte är det lätt.

i stillhet

Vi kom oss helt plötsligt till ett tyst retreat, ett kort sådant. Jag har varit en gång tidigare på ett sådant och trivdes då väldigt bra. Det här var nog annorlunda men också bra. Det är skönt att få vara tyst, inte känna den sociala pressen att säga något. Det passar bra för mig, ja åtminstone en stund. Jag antar att den helgade platsen också gör sitt till att det känns bra.

Sen bröt vi tystnaden och hämtade två av barnbarnen som ville sova över. Så då blev det ju nog en kontrast, men inte illa alls. Stillhet kan man ju inte kalla det i alla fall. Många snöänglar där ute och snögrottor under buskarna.

I dagens text (Mark 1:29-39) finns också båda delarna, stillhet och mycket "gulej". Det hände mycket kring Jesus, han botade sjuka och besatta och 'alla söker efter dig'. Men tidigt på morgonen gick han undan och bad. Det var viktigt också för honom.

tack för det

Efter fredagssimningen idag (får nog snart börja kalla den för torsdagssimning tror jag) så tog vi en runda i en del affärer. Och varje gång vi kom till bilen så skulle vindrutan skrapas. Det har blivit vinter!

Så skulle jag hem och vi kom till min bil, som hade stått parkerad hela dagen. Jaha, det är bara att börja på nytt med skrapan...

Men nej, det hade ju kommit snö, inte mycket men tillräckligt tydligen, så snön borstades bort och sen var vindrutan ren! Ingen is alls... Det tackar man för!

Samma sak då man kommer hem och ved finns färdigt inne och bara att lassa i vedspisen och kaminen och tända på - det tackar jag för!

Gud är god!

varifrån blåser det nu...

viftin

Man kan fundera, varifrån blåser det nu, då jag kommit mig till gymmet en gång igen - det var länge sen sist. Plötsligt bara händer det och ännu känns det bra, får se hur det känns i morgon...

Ute blåser det sunnanvind (- eller något ditåt, ) men isande kall sådan, så ute kan man ju inte motionera.

Men inomhus har jag i maskin skidat (!), knappast är det detsamma som att skida utomhus, men jag rörde ju på mig i alla fall. Dessutom cyklat, rott och sprungit - allt i maskiner. (Det kostade ju inget heller, då jag får gå fritt i gymmet.)

Inomhus hemma blåser det i alla fall varmt. Vår julklapp kom sig äntligen hem och fungerar bra på vedspisen. Den maskinen går för egen maskin

vårt dagliga bröd

Sökte ett ord för två dagar sedan. Idag morse kom det: sjukdomsinsikt. Det är viktigt att ha.

Det ord jag hittade då jag letade och försökte komma fram till vad det borde vara var: sjukdomsinstinkt. Men det stämde inte riktigt. Det är bara två bokstävers skillnad men en stor skillnad i betydelse.

Jag tror ju nog att kroppen vet t.ex. vad den behöver för mat, men en annan sak sedan om vi hör vad den säger. Godis blandar i alla fall bort det den säger så man vill bara ha sånt.

En morgon då jag steg upp fanns två bröd, såna som på bilden, hembakade på köksbordet. Och oj, vad goda de var! Tack för dem! Det kändes i kroppen att de gjorde gott.

Dagens text (Luk. 4:16-21):
Jesus kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den, fann han det ställe där det står skrivet: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.”

Det intressanta kommer nog efter vers 21. Alla berömde honom, men ändå slutade det med att han drevs mot ett stup av ilskna åhörare som ville kasta ner honom för stupet. Men han gick sin väg genom hopen.

Från det ena till det andra...

loppu slut

Allting har en ände utom korven som har två...

I morgon ska julen ut.

Idag var jag till Halpa-Halli i Vörå, då jag hade annars också ärende ditåt. Där var tomma hyllor och det kändes nog lite sorgligt alltihop. Jag hjälpte nog till att tömma hyllorna.

Jag kan inte förstå att allt ska vara så stort nuförtiden för att få finnas. Jag tror ju nog att butiken lönat sig i Vörå, men den var för liten i jämförelse med andra Halpa-Hallin och det fanns inte utrymme att förstora den. Men om jag tänker efter så hittade jag alltid kläder i Vörå Halpa-Halli. Samma kläder i Vasa fick jag aldrig "syn" på där - av någon anledning.

Men allting har en ände och det kommer kanske något nytt i stället - ska vi hoppas.

närmare

Igår på hemväg från stan kom plötsligt en psalm för mig. Det var Närmare Gud till dig, psalmboken 319. Det går bra att sjunga högt, också fast man inte kan, då man är ensam i bilen och kör!

Närmare, Gud, till dig,
närmare dig!
Om det än blir ett kors
som lyfter mig,
sjunger jag innerlig:
Närmare, Gud, till dig,
närmare, Gud, till dig,
närmare dig.

Döljer för pilgrim trött
solen sitt sken,
blir än min huvudgärd
hårdaste sten,
skall jag dock drömma mig
närmare, Gud, till dig,
närmare, Gud, till dig,
närmare dig.

Där skall all nåd du gav
stå för min syn
såsom en stege rest
upp emot skyn.
Änglar där vinkar mig
närmare, Gud, till dig,
närmare, Gud, till dig,
närmare dig.

Vaknad, jag reser glad
stenen så hård
såsom mitt Betel upp
minnet till vård.
Natten ju förde mig
närmare, Gud, till dig,
närmare, Gud, till dig,
närmare dig.

Sist, när jag ställa får
uppåt min färd
och ren till ända är
jordlivets värld,
viskar det än i mig:
Närmare, Gud, till dig,
närmare, Gud, till dig,
närmare dig! 

Psalmen har ju lite begravningspsalm över sig, jag vet inte varför. Kanske det är från Titanic-filmen? Men jag blev glad av den!

Egentligen berättar den om det som hände då Jakob flydde för sitt liv från Esau och sitt hem och sov med en sten som huvudkudde på väg till sin morbror. Då såg han i en dröm stegen som var rest till himlen och änglar som steg upp och ner för stegen. (1 Mos. 28:10-19) Och Herren lovade att han är med honom, precis som han lovat vara med oss idag - om vi vill.           Hela vägen går han med mig.

Kom jag att tänka på idag då "solen döljer sitt sken"...

halvvägs - men på god väg

Jag brukar inte lägga upp bilder på halvfärdiga projekt för man vet ju inte om de någonsin blir färdiga.

Men, i alla fall hittade jag gamla breda gardiner från förritiden då jag sökte efter julgardinerna och kom på att dom kunde jag ju klippa till och göra om till panelgardiner av den typ jag numera helst vill ha, så blir de använda igen. 

Så nu har jag försökt få dem klippt till trådrakt, så att de har en chans att bli lika breda . Det syns ganska bra om de inte är lika breda hela vägen, då de inte är så breda. Alltså har jag dragit ut en varptråd försiktigt hela vägen jag ska klippa, och klippt längs med hålremsan som blir då man dragit ut en tråd.

Undrar om det går att få ihop med dagens text (klick), som handlar om dopet? Dopet är ett mysterium, men på ett sätt ett första åtskiljande. Given åt Gud.

Själv ville jag att Gud skulle ta hand om mina barn, jag vet med mig att jag inte duger/dugde till det själv. Det behövs så lite för att det ska bli så fel. Hittills har jag i alla fall fått tacka Gud.

Men som den andra bilden visar så betyder det att man inte riktigt passar in mera. Färgerna stämmer inte då tråden blivit dragen en bit på väg bort. 

Nu skulle det då gälla att få sömmen lika bred hela vägen och alltså rät....

ett ljus går upp

Julgubben på bilden har funnits en längre tid i vårt hus. Hört till den där kategorin som plockas fram och plockas bort varje jul. Men i projektet 'Använda det som finns' så blev ljuset påtänt i år. Det blev ett ljushuvud.

Får mig lite att fundera på uttrycket 'att brinna för något'. I dessa tider då så många blir utbrända borde det inte hållas så högt/användas mera.

Det blev en häftig start då jag var första dagen i jobb igår efter jullov/semester. Det var ju dessutom fredag så det blev fredagssimning och sen till en sen julfest. Väckarklockan ringde klockan sex och hemma igen var jag klockan halv tie på kvällen. Det känns idag.

Men det var en trevlig julfest nog med trevligt sällskap. Så det uppväger. Tack för den!

Det finns en dagens text för idag också, Matt 2:1-12. Den handlar om de vise männen, förstås, som kom för att ge Jesusbarnet sin hyllning. För, av någon anledning, förstod de vem han var. De hittade inte direkt till stallet, trots stjärnan, utan de trodde de visste att kungabarn föds i slott och frågade först i Jerusalem så att Herodes fick nys om saken. Sedan fick de veta i en dröm, och trodde på det, att de inte skulle resa via Herodes hem igen.

Vishet är att göra allt på bästa sätt.

Nu har ljuset gått upp i rök - det har brunnit upp - eller ner...

läst

inte vägen till Vörå city, men en ganska liknande väg - faktiskt

Vi for iväg till Vörå City för vi skulle ha två små julklappar att inhandla, typ för 8 euro. I Vörå fanns en butik som har lite alltmöjligt, eller kanske rättare sagt har haft, för det är slutförsäljning 40% på allt och vissa hyllor gapade tomma redan.

Gissa hur mycket vi hade handlat för då vi kom hem!

Lite sånt handlade en bok om som jag just kom till slutet på. Den har räckt länge att läsa, inte en sådan bok man sträckläser. Boken heter Fyra argument mot televisionen skriven av Jerry Mander 1978, alltså televisionen var inte särskilt gammal då och programutbudet en annan sort nog än det är idag. Lite skrämmande läsning med tanke på att televisionen är vardagsmat nuförtiden och vi tar emot det som bjuds ut där rätt så okritiskt och under lång tid. Han jämförde TV-tittandet med hypnos och vi tar emot det som bjuds ut, kan inte motstå, ja, på annat sätt än att stänga av, det kan man ju.

Minns då barnen var små och såg på barnprogram, vi måste förbjuda vissa av dem för de blev så överaktiva, vilda av att se på dem. Jag förstod inte vad det var i programmen som gjorde det, men det blev bara så. Boken talade nog om just det fenomenet också.

Skrämmande då det ju nu finns så mycket mer, jag tänker på youtubeklipp, allt som sätts opp och kommer till mig via fb.

Filmsnuttarna är uppbyggda på samma sätt som reklam, ska få oss att köpa, ta emot, vilja ha.... ett överaktivt liv?

På tal om aktiva barn, så här (klick) finns youtubeklippet på Schnappi. Som barnbarnen så gärna dansar till.

Andra böcker som blivit lästa/kommit är:  'Livet är musik!, sentenser för livet, något att tänka på. Medelålders Plus, Härifrån till evigheten av Sven-Bertil Bärnarp, ingen överaktivitet där, viktigast är trekaffet.

blott en dag

Ibland kommer de, de där oförhappandes resorna till gamla minnen och andra tider. Såg den julprydnad som finns på bilden i ett fönster och sådana hade vi hemma då jag var liten. De finns nog inte till försäljning mera, varför det?, de var ju fina. Hängde i gardinstången och rörde sig sakta då värmen från elementet steg upp - eller då det drog från fönstret?

Sen av någon anledning kom jag att tänka på LappLisa. Barnatro.(klick)

Min farmor, då jag var liten bodde i ett rum hos oss, med egen kokmöjlighet och eget vatten. Gungstolen var mest central i rummet. Och där satt hon ofta och jag satt ibland på karmen och vi sjöng ur Sionsharpan. Nu minns jag inte vilken sång ur boken det var, men en av dem var skriven av Lapplisa då. Nuförtiden tror jag det nog står ett annat namn som upphovsman. 'Din är jag än' var en sång vi sjöng och 'Jag har inga sorger i världen' och givetvis 'Blott en dag' (Jag hittade inte min Sionsharpa så jag hade kunnat kolla.).

Jag frågade farmor, om jag minns rätt, vem Lapplisa var. "Det är nog jag." svarade hon, jag sitter ju jämt och lappar och stoppar strumpor.

Det är en glädje nog att kunna sy, lappa och stoppa så det blir helt igen och kan användas på nytt en tid igen. Ingenting som används håller ändå för evigt.

Jag vill minnas att det var det som var det svåra med de där pyntet, hur man skulle spara det och igen öppna opp spiralen nästa gång utan att det gick sönder. .