Igår på hemväg från stan kom plötsligt en psalm för mig. Det var Närmare Gud till dig, psalmboken 319. Det går bra att sjunga högt, också fast man inte kan, då man är ensam i bilen och kör!
Närmare, Gud, till dig,
närmare dig!
Om det än blir ett kors
som lyfter mig,
sjunger jag innerlig:
Närmare, Gud, till dig,
närmare, Gud, till dig,
närmare dig.
Döljer för pilgrim trött
solen sitt sken,
blir än min huvudgärd
hårdaste sten,
skall jag dock drömma mig
närmare, Gud, till dig,
närmare, Gud, till dig,
närmare dig.
Där skall all nåd du gav
stå för min syn
såsom en stege rest
upp emot skyn.
Änglar där vinkar mig
närmare, Gud, till dig,
närmare, Gud, till dig,
närmare dig.
stenen så hård
såsom mitt Betel upp
minnet till vård.
Natten ju förde mig
närmare, Gud, till dig,
närmare, Gud, till dig,
närmare dig.
Sist, när jag ställa får
uppåt min färd
och ren till ända är
jordlivets värld,
viskar det än i mig:
Närmare, Gud, till dig,
närmare, Gud, till dig,
närmare dig!
Psalmen har ju lite begravningspsalm över sig, jag vet inte varför. Kanske det är från Titanic-filmen? Men jag blev glad av den!
Egentligen berättar den om det som hände då Jakob flydde för sitt liv från Esau och sitt hem och sov med en sten som huvudkudde på väg till sin morbror. Då såg han i en dröm stegen som var rest till himlen och änglar som steg upp och ner för stegen. (1 Mos. 28:10-19) Och Herren lovade att han är med honom, precis som han lovat vara med oss idag - om vi vill. Hela vägen går han med mig.
Kom jag att tänka på idag då "solen döljer sitt sken"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar