 |
| tärnungar, tror jag, eftersom som det var en tärna, eller två, som vaktade dem |
Men nu gör jag det ändå. Jag hittade följande på fb:
"Om det inte finns någon dom och allt kommer att ordna sig till sist, varför skall man då evangelisera? I stället för att uppmana den 'förlorade sonen' att komma hem kan vi ju lika gärna göra det bekvämt åt honom i svinstian!... Men Jesus lärde oss att den där kommande domen är en verklighet, och därför måste vi ta den på allvar och göra något åt saken."
/ David Watson
Det tåls att tänkas på och jag ville ha det kvar. Skulle den förlorade sonen velat vara kvar i svinstian om han hade fått äta av fröskidorna som grisarna fick?
(Fick mig att minnas henne som då jag var liten hade, enligt en av mina föräldrar, haft en utredning vad det var för skillnad mellan svin och grisar. Vi hade våra grisar (svin?) i en hage i skogen sommartid då.)
En helt annan sak är det som jag läste i Vasabladet om Kanta-tjänsterna för barn, som ju föräldrarna inte kan läsa om barnet är över 10 år. Det sades vara ett bekymmer om 10-åriga barn själv ska ha ansvar för sin hälsa och inte föräldrarna kan se vad som finns i Kanta-tjänsten.
Min kommentar till det är, att fortfarande så bygger inte vården så helt på Kanta. Läkarna och alla som jobbar på vårdinrättningar borde fortfarande kunna prata och berätta om vården och mediciner (ofta kommer också läkarens text hem per brev). Och då är ju också föräldrarna med och får veta. Ett aber är ju då att det förmodligen är bara ena föräldern som är med, men då hoppas jag att föräldrarna sinsemellan också kan prata och berätta vad som sagts.
Eller finns det risk för att berättelsen blir färgad och snedvriden då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar