skam den som ger sig

vackrast tycker jag i en ovårdad rabatt...

Jag kände skam, då jag sådde några sommarblommor i krukor (inomhus ännu) och täckte över, som jag brukar, med gladpack (elmukelmu). Borde ju nog inte använda plast, man kunde ju ha en gammal glasruta över också....?


När jag försökte plantera ett blomskott inomhus tidigare, så satte jag ett drickglas över, det minns jag mamma gjorde och det hjälper nog skottet att rota sig. Tidigare har jag nog använt plastpåsar till det också.

Sen såg jag på en gudstjänst från SVTPlay (skärmtid, jag vet, jag skäms): En präst i rött hår, inte naturligt rött, som står och säger att vi är älskade precis som vi är. Och det är ju sant, det tror jag på. Men varför måste hon då färga håret så? Vem ställer hon sig för? (TV-kamerorna fordrar kanske nog en hel del ställningstagande men....?) Vill hon inte vara så som hon är älskad - är det trots?

Vem ställer jag mig för? Jag vill ju inte ställa till mig alls egentligen. (Huvudsaken att man är hel och ren, hette det förr.)

Följer också lite med Fråga doktorn i SVTPlay och där var en tandläkare som hade begärt en tandprotes som såg ut som oskötta , "fula" tänder, saknades en hel del osv. Han hade burit den och ville få reda på  hur han skulle bemötas ute bland folk. Och det var inte kul, inte ens fast han kunde ta bort protesen och visa att det inte var på riktigt. Dömer folk mera efter det yttre nu än tidigare?

Jag gjorde ju det, då jag tittade på den rödhåriga prästen och tänkte: "Inte kan något gott komma från 'Nasaret'", typ. Man borde skämmas, eller...?