Omsorg - var inte rädd

Vi kom oss på en husbilsresa till Norrskata igen - blir det flera?. På vägen ner tog vi paus vid Lankoski (tydligen heter det Långfors på svenska!). Det fanns gott om vatten i forsen. Men klippan (?) under bron verkade nog klara av att dela på vattenmassorna till båda sidor.

 Söndagens första läsningen-text: 

1 Kung. 17:1, 8-16

Tishbiten Elia, som kom från Gilead, sade till Ahab: ”Så sant Herren Israels Gud lever, honom som jag tjänar: Under de här åren ska varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det.”

  

Och Herrens ord kom till honom: ”Gå bort härifrån och bege dig österut och göm dig vid bäcken Kerit öster om Jordan. Du ska dricka ur bäcken, och jag har befallt korparna att ge dig att äta där. Då gick han bort och gjorde som Herren hade befallt. Han gick till bäcken Kerit öster om Jordan och stannade där.  Korparna kom till honom med bröd och kött på morgonen och med bröd och kött på kvällen, och han drack ur bäcken. Men efter en tid torkade bäcken ut, eftersom det inte regnade i landet.

Då kom Herrens ord till Elia. Han sade: ”Bryt upp och gå till Sarefat, som hör till Sidon, och stanna där. Se, jag har befallt en änka där att ge dig mat.” Han bröt upp och gick till Sarefat.

När han kom till stadsporten, fick han där se en änka som samlade ved. Då ropade han till henne: ”Hämta lite vatten åt mig i kärlet, så att jag får dricka.” När hon gick för att hämta det, ropade han efter henne: ”Ta också med en bit bröd åt mig.” Men hon svarade: ”Så sant Herren din Gud lever, jag har inte en kaka bröd, utan bara en näve mjöl i krukan och lite olja i kannan. Jag håller just på att samla ihop ett par vedpinnar och ska nu gå hem och laga till det åt mig och min son. Vi ska äta det och sedan dö.” 

 

Då sade Elia till henne: ”Var inte rädd. Gå och gör som du har sagt. Men laga först till en liten kaka åt mig och bär ut den till mig. Laga sedan till åt dig och din son. För så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan ska inte ta slut, och olja ska inte fattas i kannan fram till den dag då Herren låter det regna på jorden.” Då gick hon och gjorde som Elia hade sagt. Hon hade sedan att äta en lång tid, hon själv, sonen och hennes husfolk. Mjölet i krukan tog inte slut och olja fattades inte i kannan enligt det ord som Herren hade talat genom Elia. (Folkbibeln)

Då jag kollat de andra gångerna jag skrivit om vuxenlägret på Norrskata (klick) så måste jag ännu  kolla om jag hade fotograferat den lilla tallplantan för den fanns ju  nog där ännu, trots att det fällts träd nästan varje år. Just vid sidan av vår husbil finns den, mellan björkarna som också finns kvar än.

Husbilen bar oss också ända hem, om än det känns som att vägen har blivit längre med åren. Gud har omsorg om oss, det tackar vi för. 

Bilden "varthän" vid sidan av texten (sidebar) är också från Norrskata länge sen, båten fanns inte kvar på den platsen mera, kanske någon annanstans. 

varthän?

..och bilderna vill inte alls som jag vill...

Husbilen tog oss igen på en resa, denna gång till Norrskata över en weekend/ett veckoslut på ett vuxenläger. Vädret var fantastiskt. Men det är lång väg dit från Österbotten. Vi anlände fredag kväll halv elva-tiden, efter att ha haft väldig tur med färjorna och den sista färjan hade någon beställt, så vi fick bara hänga på och behövde inte vänta på morgonturen. 

Varje by har sitt berg ...?

På söndagen var det dags att ställa sig på hemväg. Det var många andra som också hade samma tanke. Så där stod vi i kön, men när man kom närmare färjan, blev ju vyerna finare.  Att vara tvungen att sitta och vänta har på ett sätt en terapeutisk verkan också. Man kan inget annat.  Man är tvungen att sitta  - och vänta in sin själ...?

Här (yle.fi) finns mera bilder, också gamla bilder av vår resväg. Skulle ha varit en färja till att vänta på om inte bron på Nagu fanns.

Sista bilden är från nattkvarteret i Sideby fiskehamn. Det sägs att jag nog besökt stället tidigare också, men det har jag inget minne av. Vackrare i morgonens timmar än i mörkret på kvällen då vi kom dit.

*

Gårdagens, Mikaelidagens texter är allvarliga. Den gammaltestamentliga texten (1 Mos. 28:10-17) talar om ett Gudsmöte. Det har det säkert varit många just på Norrskata, det verkar vara ett ställe där Gud talar. Men jag tror ju nog att om man stannar upp och lyssnar in, så talar han nog också annanstans. Han är med oss alla dagar intill tidens slut.

Marta, Marta...

Jag är just hemkommen från en husbilsresa till Norrskata. Där förekom ett årligt höstligt vuxenläger, som vi nog varit på tidigare år också.

Lägret bestod av praktiskt arbete, utearbete vad som behövde göras på tomten och bibelstudium, bön och lovsång tillsammans med gamla bekanta och nya bekanta.

Gårdagens text (Luk 10:38-42) handlade ju om Marta och Maria, så lägret bestod ju då av bådas del. Lite av varje.

För min del blev det kärrning av ved som arbete och det trivdes jag bra med, särskilt efter att det pumpats mera luft i skottkärrshjulet så det gick lite lättare, och det blev också lagom mycket arbete, så det lite kändes i kroppen dagen efter och man blev varm och trött av det.

Andra sågade upp ved och där kommer bilden med i bilden. Jag undrade om den av björkarna adopterade tallplantan månne blev föskräckt då motorsågen kom så nära...?

Men kanske det var en "Maria"-typ som inte oroade sig och gjorde sig bekymmer utan bara trodde...?

En annan mycket viktig uppgift var att stanna upp sina arbetskamrater emellanåt, och byta några ord, så att det också blev lite vila, förhoppningsvis lite trevligheter och inte bara arbete. Allt går så mycket lättare bara man kan ha lite roligt också.

oktober

Så har vi återigen varit på vuxenläger på Norrskata. Jag tror ju nog att det alltid är höst där, jag har inte sett det i annan skrud än höstskrud.

Det var högt vatten redan då vi kom och det blev ännu högre medan vi var där. Bilden är utsikten från vår husbilsdörr.

Vägen var nyasfalterad, fin - men smal. Jag hade inte velat få något möte där med husbilen.

Men trafiken var lugn. På något vis har nog trafiken lugnat sig efter att man fått vänta på tre färjor, vänta på att de kommer och sen vänta medan de kör över. Jag tror ju nog att det är nyttigt...?

Blåste nog, men inte för mycket för färjorna.

Vi kom över på den tredje färjan också trots att vi inte beställt, den sista turen som inte går om ingen beställer. Någon annan hade beställt för att komma sig över, så vi fick åka snålskjuts. 

Så jobbade vi igen med ved och annat plock i trädgården, så man fick upp värmen ordentligt.

På tredje bilden syns hur vattnet har stigit. Men där syns också den lilla tallplantan som björkarna adopterat (?). Som jag skrev om tidigare, här.  Den har nog växt till sig på ett år. (Det är kameran och solen som bestämmer färgen i bilden.)

Och när man varit borta en liten tid hemifrån, så är det så roligt att komma hem igen....

Borta bra men hemma bäst.