Söndagens första läsningen-text:
Jes. 57:15-19 (20-21)
För så säger den höge och upphöjde, han som tronar för evigt och heter "den Helige": Jag bor i det höga och heliga men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande, för att ge liv åt de ödmjukas ande, för att ge liv åt de förkrossades hjärtan.
Jag ska inte gå till rätta för evigt, inte ständigt vredgas, för då skulle deras ande försmäkta inför mig, de själar som jag själv har skapat.
Jag var vred över hans girighetssynd, jag slog honom och dolde mig i min vrede. Men han vände sig bort och gick den väg han själv ville. Jag har sett hans vägar, men jag vill bota honom och leda honom. Jag vill ge tröst åt honom och hans sörjande, skapa lovsång på deras läppar, frid för den som är fjärran och frid för den som är nära, säger Herren. Jag ska bota honom.
Men de gudlösa är som ett upprört hav som inte kan vara stilla, vars vågor rör upp dy och smuts. Det finns ingen frid för de ogudaktiga, säger min Gud. (enl. Folkbibeln)
----------------
Jag har läst Christa Mickelssons Ett blodkärl som brast. Och den var bra skriven. Berörande. Svårt att i sjukhusmiljö inte veta, ännu värre att inte kunna fråga.
Att kunna glädja sig åt de små sakerna man ännu kan.
Härefter kan jag titulera mig pensionär. Vad är det? som Luther frågade. Helpension eller halvpension kan man fråga angående hotell, hur mycket uppassning man har betalt för. Men girighet är en synd....
Tid har jag gott om, alltså nutid, hur länge vet ingen. Ännu har jag kunnat glädja mig åt t.ex. kvällsdopp i hettan. Och barfota kan jag ännu gå och dessutom utan att någon gnäller, ha en bunk med kallt vatten på gården, så jag emellanåt då jag sitter i gungan (jag tänkte skriva då jag tar en paus - paus från att vara pensionär?) kan doppa fötterna i det och få lite svalka.
(Konstaterade att "till glädje" har jag använt ofta på bloggen, men det är väl positivt, förutom i laboratoriesammanhang är ordet positiv oftast positivt.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar