Fast någon påpekade att det var tecken på kommande oväder. Och ja, det var det ju nog.
Läste på torsdagens Vbl (så länge på förhand börjar jag skriva inläggen, alltså jag läste idag då jag skriver, funderar och ändrar och publicerar sedan):
Under ett fotografi: Allt fler unga saknar framtidshopp....
Och om David Isaksson, 87 år, som sålt skor på torget i 60 år: - Min framtid är väldigt ljus. Jag är en kristen person och vet att det bara blir bättre.... (mycket positiv video i länken!)
Söndagens första läsningen-text:
Hos. 11:1-4
När Israel var ung fick jag honom kär, och ut ur Egypten kallade jag min son.
Men ju mer man kallar dem, desto mer drar de sig undan. De offrar åt baalerna och tänder rökelse åt avgudabilderna. Ändå var det jag som lärde Efraim att gå och som tog dem i mina armar. Men de förstod inte att jag ville hela dem. Med lena band drog jag dem, med kärlekens band. Jag var för dem lik den som lättar oket över deras nackar, jag böjde mig ner till dem och gav dem mat. (enl. Folkbibeln)
Texten fortsätter förstås, t.ex. vers 9 enl. Folkbibeln:
Jag vill inte utföra min brinnande vrede, jag vill inte ödelägga Efraim igen, för jag är Gud
och inte en människa.
Fick mej att tänka på KAJ:s låt Kom ti byin: "Du kan ta poitjin ur byin men it byin ur poitjin!” Alltså angående synden som inte släpper sitt tag.
Men långt efter Hosea kom Jesus och hans försoningsverk, så nu borde det gå....?
------------------
Dessutom har jag läst Axel Åhmans bok Klein, det exemplar som fanns på biblioteket. En bok med flera olika berättelser om situationer som fick någon att känna sig "klein", berättelser nästan från födseln till graven - nej arvsskiftet. En vanlig känsla nog för var man och kvinna tänker jag. Man kan känna sig påtrampad/bestulen på något eller så tänker man "Det har jag råd med". Också för påtramparen/tjuven/mobbaren finns förlåtelse om hen vill erkänna sin klenhet ...
Kanske det här blogginlägget (klick) har något att säga i ämnet också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar