är det vår eller....

Kom att tänka på en vers som min lärarinna skrev i min minnesbok en gång i tiden:

Var glad som fågeln kvittrar
också en mulen dag.
Ont lynne allt förbittrar,
men glädje ger behag.

Det blev tal om att vara som folk. Och jag tänker: Hur är man då? Den som säger det bestämmer åtminstone vad han själv räknar till att vara som folk. Men folk är ju olika. Jag är folk.... - det kan man tydligen inte säga, en mänska kan inte vara folk.... Så alltså är det att vara som de flesta är. Det att vara som folk är samma som att vara normal? Om en är tokig på ett sätt och en annan är tokig på motsatt sätt, så tillsammans blir det normalt? Eller om man hittar någon som är lika tokig som en själv, så är man som folk?

Jag googlade i alla fall versen ovan för att se vem som skrivit, eller varifrån den tagits. Det var tydligen Zacharias Topelius som var skyldig till den, här finns hela dikten/sången/eller vad det nu är.

Det finns mänskor som kvittrar och som jag är så glad åt, andra kvittrar så man blir trött av det. Jag kvittrar inte alls, tänkte säga att jag kraxar men jag tror inte ens det, kanske mera det ljud som kajorna för, vad nu det sen heter. Men mest är jag ju nog tyst...

....men dofta evigt liv...?