onsdag 19 juli 2017

frihet från och till

Vi har kommit in i fruntimmersveckan som ju avslutas med Jakob, som kastar kallstenen - enligt talesättet. Jag konstaterade att det här blir den sommar jag inte kommer mig alls i sjön. Hostan har gjort att jag inte vågat mig på tidigare och förresten hostar jag från och till ännu.

Letade i datorn efter ett mönster men hittade ett recept, som jag i något skede kopierat någonstans ifrån, förmodligen från fb, mot just hosta och jag har alla ingredienser hemma. Så nu har jag kokat morötter och mosat dem med stavmixern och då insåg jag att det här har jag nog inte gjort sedan barnen var små - mosade kokta morötter.

Får se om det hjälper.

En dag i semestern hade vi ärende till stan och trots det inte vackra vädret, det regnade åtminstone inte, så tog vi en glass på torget. Då började jag se på frihetsstatyn, den går man ju annars bara förbi. Jag måste ta kameran till hjälp för att se tydligare, därav fotot. Det var en ung gosse till soldat. På fotot ser det ut som att han försöker riva emballaget av Hartmanshuset, försöker befria huset från dess fängelse.

Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
Vi frihet fick att bo där, gå och komma,
att säga "ja" till Gud och säga "nej",
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem

Vi vill den frihet där vi är oss själva,
den frihet vi kan göra något av,
som ej är tomhet men en rymd för drömmar
en jord där träd och blommor kan slå rot.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.

Och ändå är det murar oss emellan,
och genom gallren ser vi på varann.
Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar.
Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.

O döm oss, Herre, frisäg oss i domen
I din förlåtelse vår frihet är.
Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar
bland alla människor, folk och raser här.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem. (Psb 289)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar