Vändagen är ju en till sån där dag, då någon alltid känner sig utanför/ensam. Liksom många andra helger nuförtiden.
Ung i tro hade en skrivelse (klick) om vändagen som jag gillade.
Vi är kallade att hjälpa, slutar det med. Men också där hjälpa, inte för att få en stjärna i kronan, utan faktiskt av hjärtat.
Minns den gången då jag själv blev utsatt för diakonal verksamhet. Någon tyckte tydligen att jag behövde det, och visst tackar jag för det. Men känslan var inte helt positiv, av någon anledning.
Jag tänker hjälpen borde komma som från en som är i samma båt. Eller så är jag ute och flyger....?
People get ready.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar